Novell: En sista gång

Jag står och packar ner de sista i mitt rum. Det känns så konstigt att veta att om fyra dagar så lämnar jag det här huset och att jag aldrig mer kommer att bo här.

Det är torsdag-morgon, men det är ingen vanlig skoldag utan idag är det skolavslutning. Ida sov hos mig i natt för att vi ska fixa oss tillsammans en sista gång. Det är så jobbigt att kolla henne i ögonen för att när jag gör det så ser jag hur ledsen hon är.

Ida har sedan ett halvår tillbaka lidit av depression och jag har ibland pratat med henne till tre på natten för att stötta henne. Det känns jobbigt att lämna henne när man vet hur dåligt hon mår. Visserligen så finns det tåg men ingen av oss har tid eller råd att åka allt för ofta. Från att gå ifrån att under nio års tid ha träffat varandra nästan varje dag till att träffa varandra var tredje månad och prata i telefon. Jag vet att den förändringen kommer att vara riktigt jobbig.

När jag lockar Idas hår så säger hon plötsligt ”Du kommer väl inte glömma allt vi gjort, eller glömma mig nu när du flyttar?´´ Jag blir mållös och vet inte vad jag ska svara. Hur kan hon ens tänka en sådan tanke? ”Vad menar du? Varför skulle jag någonsin glömma dig eller Eric för den delen?´´ ”Jag vet inte varför men jag är rädd för att du ska få nya vänner och, och..´´ sedan brister hon ut i tårar. Jag lägger snabbt ifrån mig locktången och säger ”Jag kommer aldrig att glömma dig no matter what. Du kommer alltid att vara min bästa vän!´´

Min mamma kör oss till skolan. Överallt så ser jag killar och tjejer med ljusa kläder som skrattar och ler över att det snart är sommarlov. Jag önskar att jag också kunde känna sådan glädje men det kan jag inte. Just nu så hade jag hellre haft tio prov och två månader kvar i skolan än att gå på sommarlov. Jag vill inte lämna mina kompisar.

Två timmar senare hade jag gått ut nian. Det kändes helt sjukt och att bara tänka på att jag ska börja gymnasiet till hösten och dessutom i en helt ny stad gjorde mig yr. Jag kramar alla i klassen en sista gång och sedan kramar jag Eric en sista gång på en lång tid. Han skulle åka direkt ifrån skolan, hem och hämta resväskan och sedan åka utomlands. Vi båda började gråta när vi släppte varandra men vi sa inget annat än hejdå.

Jag satt hela kvällen hemma och kollade på serier. Jag var varken glad eller ledsen utan jag kände mig bara tom. Imorgon så skulle vi packa ner det sista då vi ska bo på hotell de två sista dagarna. Jag kände bara på mig att det skulle bli allt annat än lätt att packa ner möblerna ifrån det hus man alltid känt sig trygg i..

blogstats trackingpixel

När självförtroendet är på botten

Tyvärr blir det inte ett nytt kapitel av novellen idag. Jag är inte på humör för att skriva.

Just nu så känner jag mig fruktansvärt misslyckad och det är tack vare matten. Sedan 6:an så har det gått väldigt bra i matten för mig och det har påverkat mig väldigt mycket. Det har gett mig fruktansvärd prestationsångest som plågar mig varje gång innan vi ska ha prov. Som nu. Vi ska ha prov imorgon och jag fattar inte de två sista sidorna på kapitlet var av den ena är jätteviktig att kunna. Jag känner mig bara misslyckad och besviken. Det värsta att jag inte kan göra något åt det. Eftersom att vi har haft så lite möjligheter med att jobba med det i skolan så var jag idag tvungen att ta hem men ingen hemma förstår. Mina föräldrar som förövrigt är ganska duktiga på mycket förstår inte matten jag har i årskurs åtta. Det är alltså något som de aldrig har behövt jobba med på samma sätt. Sen så kan inte mina vänner heller förklara.

Varje gång innan ett matteprov så får jag sådan prestationsångest att jag gråter. Jag vet att jag inte är misslyckad men ändå så känner jag mig det. Det känns som att jag kommer att förlora mitt matte-betyg som jag är sjukt stolt över och att jag kommer att få 0 poäng på provet.

Sen så hjälper det inte att jag har haft sjukt dåligt självförtroende de senaste dagarna. Anledningen: fysträning med fotbollen. Igår så hade vi fysträning med fotbollen och vi skulle springa. Jag har jättedålig kondition och hamnar alltid sist och det om något förstör mitt självförtroende. Att springa där och känna sig sämst. Det är alltid så. Så fort vi ska ha fys så känner jag mig sämst. Det var de som tryckte ner mitt självförtroende från första början och sedan så gjorde jag världens typ självmål på träningen och det byggde bara på.

Jag brukar sällan ta åt mig om någon är taskig men nu när mitt självförtroende var så dåligt tog jag åt mig av en sak idag.. Jag råkade använda fel ord när jag skulle beskriva en sak och det ledde till att folk skrattade lite tyst. Sånt brukar jag aldrig ta åt mig av men idag så gjorde jag det. Lektionen efter var hemsk. Jag mådde så dåligt att jag var nära att börja gråta.

Det är så jobbigt att erkänna sånt här för sig själv tycker jag. Jag vill vara lika självsäker som jag brukar vara på fotbollsplanen. Brukar. När självförtroendet försvinner där så vet man att den är riktigt dålig. Jag är bara så trött på att känna mig misslyckad men jag vet inte hur jag ska göra för att få bort den känslan och börja tro på mig själv.iPhone bilder 089

blogstats trackingpixel

Övertrött

Det finns en sida av mig som ni ska vara glada att ni inte har sett men som mina vänner får stå ut med då och då. Nämligen när jag är övertrött. Låt oss iaf säga att jag precis drog världens sämsta skämt på Sara, sedan gjorde ett failat lyric prank på Olle och sedan drog skämtet för honom. Förra gången jag var övertrött så snackade jag om spioner med dem. Ja ni fattar. Om jag någonsin skulle skriva ett inlägg när jag är övertrött deluxe skulle ni inte fatta någonting, haha.

Jag har funderat på en sak: om det är så att jag inte har något vettigt att skriva vill ni att jag skriver ett halv-flummigt inlägg eller att jag skriver ett dagen efter som är lite bättre och intressantare? Typ som idag. Jag har absolut ingenting att berätta förutom att jag har halvdag imorgon och att den lediga eftermiddagen kommer att spenderas med matteboken. Jag vet, såååå roligt (kanske för andra men inte för mig).

Jag hade tänkt att skriva ett inlägg om självkänsla och självförtroende men när jag kom hem från fotbollen var jag inte på rätt humör. För att skriva ett sådant inlägg så måste man vara fokuserad och verkligen vara inne i känslan. Oftast när jag skriver sådana seriösa inlägg så skriver jag de direkt när jag får känslan eller kanske en halvtimma efter. Men jag lovar, det kommer att komma då känslan som behövs tyvärr inte är svår att få tillbaka..

Imorgon så kommer del tre av min novell. Det verkar som att ni tycker om den iaf. Sen kan jag inte veta säkert men som sagt så verkar det iallafall som att ni gillar den :) Om ni har varit uppmärksamma så kanske ni redan har märkt ett mönster? För er som inte vet så är det att jag varannan dag (iallafall i början) kommer att lägga upp en del av novellen!

blogstats trackingpixel

Novell: Sanningen måste fram

Jag kollar mig i spegeln, mina gröna ögon är rödsprängda efter att jag har gråtit. Det var två timmar sedan mina föräldrar berättade att vi ska flytta till Stockholm. Jag är inte ledsen över att flytta utan snarare glad men jag vet inte hur jag ska berätta det för mina vänner och hur kommer Ida att ta det? Att flytta ifrån henne är det som kommer att bli svårast, särskilt när jag vet vad hon går igenom..

Jag vaknar med ångest..Detta skulle inte bli någon vanlig tisdag utan idag var dagen jag skulle berätta för mina vänner. Jag var även rädd för att någon av dem inte skulle bry sig, att jag skulle få veta att jag hade ytterligare en falsk vän. Jag vill verkligen kunna lita på dem men det kan jag inte efter vad som har hänt under året.

Bussresan har aldrig känts så lång. Jag ville få det överstökat så att jag slapp ha den jobbiga klumpen i magen. Precis när jag går av bussen ser jag Ida ”Cornelia asså omg vet du vad som har hänt?´´ ropar hon. ”Nej hur skulle jag kunna veta det?´´ svarar jag samtidigt som att jag skrattar. ”Sebbe brottade precis ner Eric i korridoren!´´ ”Herregud hur är det med honom?´´ Eric har länge varit en av mina närmsta vänner och jag vet att han har varit mobbad till och från. Tyvärr så vågar de aldrig göra något när jag är i närheten. Alltså jag vet varför de inte vågar göra något. De försökte nämligen att göra det än gång men det slutade med att det var jag som hade sagt sista ordet om man säger så.

När vi kommer in i skolan ser jag Eric sitta på en bänk och gråta. Jag springer snabbt till honom och ger honom en kram. ”Vad vill de mig egentligen?´´ frågar han. ”Jag vet inte. Men låt de aldrig trycka ner dig. Du är stark och det vet jag´´ svarar jag. I den sekunden så gör det riktigt ont. Det känns hemskt att lämna honom i det här, eller att lämna Ida med hennes problem. Men jag vet att jag behöver berätta det, jag kan inte dra ut på det. ”Jag måste berätta en sak för er..´´ Jag får två undrade blickar riktade mot mig och jag förstår. Det är sällan som jag pratar om saker som handlar om känslor med dem så jag förstår varför de kollar som de gör. ”Och det är?…´´ frågar Ida tillbaka. ”Gud det här gör så ont att berätta men jag ska flytta till Stockholm..´´. Ingen säger något men när jag ser hur det vattnas i Idas ögon så brister det för mig. ”Jag vet att det kommer som en chock men jag fick reda på detta igår. Det känns bara så himla jobbigt att flytta tiotals mil ifrån er och bara tanken av att inte få träffa er varenda dag får mig att gråta.´´ ”Du skämtar väl inte?´´ frågar Eric. ”Nej det gör jag inte´´.

Vi stod där och pratade i minst 50 minuter vilket resulterade i att vi missade en lektion men ingen av oss brydde sig. Vi pratade om framtiden och hur ofta vi kommer att träffas. Att bara ha två känslor som glädje och sorg samtidigt är jobbigt. Jag är jätteglad för att vi ska flytta samtidigt som att jag är ledsen över att lämna mina kompisar. Mina andra vänner tog det på samma sätt som Ida och Eric. Vilket typ var positivt..

När jag kom hem på eftermiddagen så var pappas och mammas kontor ihop-plockat. Det ända som fanns där var stora bruna lådor. Tänk att det bara var två veckor kvar..

blogstats trackingpixel

Snooze och betyg

Heeeej!

Dagen har varit bra. När väckarklockan ringde så trodde jag att jag stängde av den men tydligen så snoozade jag bara. Har inte vant mig helt med iOS 10 än så jag glömde att man skulle trycka på hemknappen vilket resulterade i att det ända jag gjorde från klockan sju till halv åtta var att sätta på snooze och stänga av alarm. Usch.

Sedan så rullade dagen på. Tyvärr så blev det ett bråk i vårat kompisgäng pga delade åsikter. Tror att det var det mest seriösa vi någonsin har haft men tillslut så löste det sig.

Sedan så hände väl det inte direkt något speciellt. Vi hade bild i ca tre timmar. Förr så tyckte jag att bild var jätteroligt men nu så tycker jag inte det. Förr var det bara att måla och vara kreativ men nu måste man tänka på vinklar, perspektiv och att utvärderingar ska bli bra för att få ett betyg man är nöjd med.

På tal om betyg så hade vi so-prov för ett tag sedan. Vi får våra bedömningar på en sida som heter unikum och när jag kollade hur det gick där så blev jag mindre nöjd. Idag var jag in och kollade igen och insåg att jag hade kollat fel. Det kändes skönt med tanke på att jag inte var nöjd med det betyg som jag trodde att jag hade fått.

Som jag skrivit innan så har min dator bestämt sig för att sluta funka när det gäller sims. Sims är det spelet som jag spelar mycket och älskar. Det roligaste är att bygga och få inreda då man får matcha färger, tapeter och möbler. Okej, tillbaka det jag skulle berätta, jag ska köpa ny dator! Jag är glad samtidigt som det känns sådär då det är mycket pengar som försvinner. Och om det skulle vara intressant och veta så betalar jag för det själv, alltså är det inte mina föräldrar som betalar.

Hoppas ni har haft en bra dag så hörs vi imorgon!

blogstats trackingpixel

Novell: När det mest oväntade händer

Denna novell är skriven i jag-form. Det är alltså inte jag som berättar om mitt liv utan en påhittad tjej som heter Cornelia

Jag heter Cornelia och har precis fyllt 16 år. Jag bor i Göteborg och har gjort det hela mitt liv. I den här berättelsen ska ni få följa med mig i mitt liv.

Det är måndag morgon och jag sträcker ut armen för att stänga av väckarklockan. Sakta drar jag av mig täcket och sätter mig upp. Måndagar, en av de jobbigaste dagarna på veckan. Tillslut lyckas jag ta mig ur sängen och dra upp rullgardinen. Soltrålarna lyser upp mitt rum. När jag vant mig med ljuset så sätter jag upp mitt blonda hår i en messy bun och gör mig i ordning för skolan.

Runt halv åtta tar jag på mig mina skor och går mot bussen. Hela morgonen hade jag haft en konstig känsla. Mina föräldrar var stressade och nervösa inför något, men jag vet inte vad. Jag sätter på mig mina hörlurar och kollar ut genom fönstret. Hela detta läsåret hade varit jobbigt. Detta var året jag hade märkt vilka som var mina riktiga vänner och vilka som inte var det. Tyvärr hade jag varit så dum att jag hade gett de flesta en andra chans vilket slutade med att de sårade mig igen. Nu var det juni och slutet av läsåret och efter årets resa så hade jag bara fyra riktiga vänner kvar. En av dem var min absolut bästa vän, Ida. Hon förstår mig som ingen annan och stöttar mig i allt.

Skoldagen gick oväntat fort. Eftersom att det var i slutet av terminen hade vi inte så mycket att göra och för första gången på länge så hade jag ingen läxa att ta med hem. När jag går ut ur entrén så ser jag när bussen precis åker iväg. Jag kände det på mig eftersom att jag stannade och pratade men några vänner. Som tur är så har jag inte allt för långt hem.

När jag ska låsa upp ytterdörren så märker jag att den redan är öppen. Mamma och pappa brukade inte komma hem fören 18 tiden. Jag tar av mig mina skor och ser hur det båda sitter vid köksbordet och kollar på mig. ”Kan du komma och sätta dig Cornelia?´´ frågar mamma. Sakta går jag fram och sätter mig på min vanliga plats. ”Du kommer att bli väldigt förvånad eftersom att vi aldrig har pratat om det här´´ säger pappa. ”Ni gör mig nervös vad är det?´´ svarar jag. ”Vi ska flytta till Stockholm´´ svarar han. Jag blir helt stum. Stockholm? De har aldrig pratat om att flytta dit. Vad jag vet så gillar de inte ens Stockholm men helt klart så har jag haft fel. ”Vi vet att det kommer som en chock men vi båda har fått jobb där´´ tillägger mamma. Jag vet inte vad jag ska svara, ”okej´´, är det enda jag får ur mig.

Strax efter så inser jag allvaret: vi ska flytta och hur ska jag berätta detta för Ida och de andra…

blogstats trackingpixel

Experiment

Halloj. Senare idag så tänkte jag att ni skulle få ett väldigt annorlunda inlägg. Jag har tänkt på det nu i ett par veckor och jag får se det som ett experiment. Det jag tänker göra är att skriva en novell!

Jag har aldrig sätt att någon har gjort en novell på en livsstils-blogg innan så vi får helt enkelt se hur det går. Det jag har varit orolig för är att det är väldigt olikt det jag brukar lägga upp men ibland så behöver man experimentera men något nytt.

Novellen kommer att vara uppdelad i kapitel och ni kommer att få ett kapitel i varje inlägg. Den kommer att handla om en tjej som heter Cornelia och är 16 år gammal.

blogstats trackingpixel

Datorn krånglar

Hejj! Jag har haft en ganska bra dag. Vi vann matchen idag med 3-1. Jag tyckte att jag gjorde en helt okej match men inget speciellt. Tyvärr har jag däremot haft för jobbig mensvärk. Jag var så dum att jag inte tog någon tablett på förmiddagen vilket ledde till att jag hann få riktigt ont innan tabletterna han verka. Är så jobbigt när det blir så eftersom att det tar så lång tid innan det går över..

Annars så har jag inte gjort så mycket förutom att dammsuga och slappa. Det finns dock en väldigt jobbig sak. Jag brukar kunna spela sims på min dator men nu, bara de senaste dagarna så vill den inte. Så fort jag ska spara eller göra något liknande så lägger det ner. Det värsta är ju att det kostar så mycket att köpa en ny…Men som sagt så är min dator runt nio år gammal så det är inte konstigt att den inte vill fixa vissa saker.

Hoppas att ni har haft en bra dag så hörs vi imorgon! xo

Olles YouTube-kanal hittar ni HÄRiPhone bilder 546

Bild från förra julen

blogstats trackingpixel

TMI tag del 3

33. Senaste programmet du såg? Idol

34. Senaste personen du pratade med? Olle

35. Förhållandet mellan dig och den senaste personen du smsade med? Vi är vänner

36. Favoritmat? Sushi

37. En plats du vill besöka? New York

38. Senaste platsen du besökte? Ica

39. Är du kär? Mer åt nej än ja

40. Senaste gången du blev förolämpad? Förut idag..haha. Men det var bara kompistjafs

41. Favoritsmak på godis? CHOKLAAD

42. Vilka instrument spelar du? Jag har spelat gitarr

43. Favoritsmycke? Örhängen

44. Senaste sporten du spelade? Fotboll

45. Senaste låten du lyssnade på? Sthlm nights med Peg Parnevik

46. Favorit raggningsreplik? Har ju sååå många att välja mellan…Haha nädå, har ingen

47. Har du använt den någon gång? Gissa svaret

48. Senaste gången du var med någon? Idag när jag var i skolan

Och nu var sista delen klar! Hoppas att ni har tyckt att den har varit lite intressant så hörs vi imorgon (det är ett löfte)!

Olles YouTubekanal hittar ni HÄR

blogstats trackingpixel

Att kastas mellan två olika känslor

Jag hade hela kvällen igår en jobbig känsla. Jag tänkte försöka förklara den utan att berätta för mycket.

Det var typ så att jag kände mig trygg (handlar inte om familj) som att jag inte var den ändå som kände på det sättet. Att jag inte behövde oroa mig men sedan tänkte jag efter. Det är inte så. Jag har det inte bekräftat. Jag `´behöver´´ fortfarande undra och oroa mig. Jag kastades hela tiden mellan två känslor. Två motsatta känslor. Ena sekunden kände jag mig säker och glad och andra tom och osäker. Jag har aldrig känt den känslan på det sättet. Aldrig inom samma timmar/timme/minut utan under en vecka eller flera dagar.

Hatar den känslan. Vill att den trygga känslan ska vinna. Att jag aldrig mer ska behöva tänka eller oroa mig. Och i en del av mig så känns det som att den känslan kan vinna om jag bara ger det tid medan den andra delen av mig tänker tvärt om. Att det aldrig kommer att bli så. Att jag bara kommer att få undra och att verkligheten kommer att komma som en smäll.

Det värsta är att dessa två sidor har olika dagar. Vissa dagar har jag en stark känsla som säger åt mig att det kommer att gå bra och andra dagar känns det som att det aldrig kommer att sluta som jag vill.

Jag förstår nu när jag läser igenom att detta låter mer deep än var det var tänkt. Jag mår inte psykiskt dålig. Jag går bara igenom en fas som alla tonåringar gör. Om jag hade kunnat skriva mer detaljerat så hade ni förstått men då hade jag avslöjat mer än vad jag hade kunnat eller hur jag nu ska förklara. Jag mår bra! Men som alla andra så har jag känslor och tänker över dessa väldigt mycket. <3

blogstats trackingpixel